Honungens sort påverkar binas tolerans mot bekämpningsmedel

Det har länge varit känt att insekticiders giftighet för växtätande skadeinsekter varierar med värdväxten. Fenomenet är väl dokumenterat hos både bladätande och växtsaftsugande insekter.

Värdväxtens artspecifika innehåll av växtämnen antas styra induktionen av insekternas enzymer som omsätter och avgiftar insekticider. Enskilda ämnen har dock sällan kopplats till värdväxtberoende variation i bekämpningsmedlens giftighet. Tidigare hade inga studier undersökt hur nektarns ursprung och honungens växtämnen påverkar insekticiders giftighet för pollinerare.

I denna studie jämförde vi LD50-värden för bifentrin, en vanlig förorening i nektar och pollen i jordbruksekosystem, hos västliga honungsbin, Apis mellifera, som utfodrades med tre kemiskt olika ensortshonungar: Nyssa ogeche (tupelo), Robinia pseudoacacia (robinia, ofta kallad akacia) och Fagopyrum esculentum (bovete). LD50-värdena varierade med honungsdieten och var kopplade till honungens artspecifika växtämnen. Bovete- och robiniahonung hade rikare profiler av fenolsyror och flavonoider än tupelohonung. Bovetehonung innehöll mest växtämnen totalt och var kopplad till högst LD50 för bifentrin, alltså lägst giftighet.

Även om honungsberoende förstärkt avgiftning av främmande ämnen sannolikt har utvecklats som svar på potentiellt giftiga växtämnen, är avgiftningsinduktion genom ämnesrik honung troligen gynnsam i miljöer förorenade av bekämpningsmedel. Honung innehåller även växtämnen som inte kommer från blomnektar (Nešović m.fl. 2020).

Som Soler m.fl. (1995) beskrev innehåller honung, utöver nektarämnen, flavonoider som är typiska för propolis och/eller bivax: krysin, galangin, tektokrysin, pinocembrin och pinobanksin. I vår studie korrelerade dessa positivt med ökad tolerans mot insekticiden. Fenolsyran p-kumarsyra är vanlig i europeisk propolis (Hegazi m.fl. 2000) och finns även i honung.

Propolishärledda flavonoider, bland annat pinocembrin, pinobanksin och galangin, saknades eller förekom i mycket låga halter i våra tupelohonungsprover jämfört med robinia- och bovetehonung. Bovetehonung var särskilt rik på dem. Mao m.fl. (2013) rapporterade att p-kumarsyra var den starkaste induceraren av avgiftningsenzymet CYP9Q3 bland de undersökta fenolsyrorna och flavonoiderna. Krysin och naringenin inducerade CYP9Q3 effektivare än pinocembrin och galangin.

Sammanfattningsvis har honung, det viktigaste lagrade livsmedlet under en stor del av binas livscykel, sannolikt större betydelse för deras hälsa än man tidigare förstått. Det gäller särskilt om bina kan självreglera induktionen av avgiftningsenzymer, som de uppenbarligen gör genom självmedicinering vid förekomst av patogener (Gherman m.fl. 2014; Spivak m.fl. 2019; Tihelka 2018).

Bearbetat utdrag ur: Variation in Pesticide Toxicity in the Western Honey Bee (Apis mellifera) Associated with Consuming Phytochemically Different Monofloral Honeys — Ling-Hsiu Liao et al., Journal of Chemical Ecology https://doi.org/10.1007/s10886-024-01495-w